Lussekattsmuffins

Är det en lussekatt? Är det muffins?
Det är en lussekattsmuffin!

Visuellt en höjdare, smakmässigt en besvikelse.
Lussekatten visade sig vara torr som fnöske och muffinsen innehöll mer gurkmeja än saffran, något som blivit närmast legio saffranskrisåret 2009.

Vill man ändå lägga 30 kr på denna nymodighet är det till Muffin Bakery man ska vända sig.

MWFs underbara resa genom Sverige

Utan gås, men med hyrbil hamnade vi på Mårbacka utanför Sunne för att titta på Selma Lagerlöfs gamla hem. Men utflykt med MWF är lite som att själva målet bara är medlet. Medlet för att närma sej det riktiga målet: fika!

Och är man på Mårbacka väljer man ju självklart den kaka som är namne med platsen. Dvs: ett stycke Mårbackakaka med grädde och lingonsylt. Inte ens jag, kakglad som jag är, tyckte att kombon lät som en helt kulinarisk fullpott – men tji fick jag. Ny regel: kryddig kaka bör alltid eller ofta kombineras med lingon och grädde.

39 kronor plus kaffe och hyrbil, kan ju kännas lite väl sökt. Men har ni vägarna förbi, så välj Mårbacka-kakan.

Just like heaven

Vad: Världens godaste chokladbakelse, bestående av mörk choklad- och hallonmousse och ljus chokladmousse på chokladbotten.

Var: Patisseriet, Klostergatan, Lund

Nästan som i NY

Ett av stans bästa kaféer, Cocovaja, har flyttat. Till Vanadisplan, och hoodsen som brukar beskrivas som Stockholms Chelsea (pga alla gallerier).
Längtar man till New York kan en utflykt hit vara en god tröst. På Cocovaja, som fortfarande är litet som ett new yorkskt hål i väggen, får man nämligen:
- oklanderligt kaffe
- en av stans bästa tonfiskmackor (serverad som en äkta tuna melt med pickles och två miniatyrklickar majonäs och amerikansk senap)
- varmt mottagande av den snacksalige greken Elias
- bläddra i senaste numret av New York Magazine medan man väntar på sin macka.

Enda minuset är de snåla öppettiderna (mån-fre 7-15, stängt på helger).

Cocovaja ligger på St Eriksgatan 109.

Att göra ätandet till ett litet event, del II: Malmö

Sushi på rullband har man ju hört talas om - men sushi på en liten å?
Det finns! I Malmö!

Sushirestaurangen Nanami i Malmö har vad som beskrivs som "Nordens första sushi på vattenbana". Här kommer sushin susandes i små båtar på en vattenfylld kanal framför gästerna. Det lät förstås så förtjusande att MWF drog till Malmö och stegade raka vägen dit.

Under lunchtid visade det sig vara små fat med tillbehör som susar ut från köket. Till exempel inlagd rödlök, algsallad eller marinerade bönor. De var naturligtvis omöjliga att motstå, särskilt eftersom faten endast kostade tio kronor stycket.


Så helt plötsligt hade man fiskat upp ett stim edamamebönor (en sorts sojabönor), medan algsalladen och wasabinötterna fick simma vidare.
Gott! Men mest underhållande.



Nanami ligger på S:a Förstadsg 65A, ett fiskedrag från Triangeln i Malmö.

Värd morotskaka

MWF:s jakt på den perfekta morotskakan går vidare. En som är betydligt mer värdig namnet än den på Café Harpaviljongen är den som serveras på Laundromat Café i Köpenhamns Nörrebro.
Den kan närmast beskrivas som en smärre smaksensation, en stadig bit smockad med bland annat nejlika och kardemumma.
Kakan lider inte tillstymmelsevis av det torrhetssyndrom som är så vanligt bland morotskakor. Plus att den är täckt av den tjockaste och krämigaste glasyren som tänkas kan.
Den dubbla cappuccinon går inte heller av för hackor.

Befinner man sig i krokarna en helg ska man inte heller missa Laundromats brunch, utsedd till "byens bedste".

Dom kallar det.. Kokinisto!

(Jag kallar det: höstlycka i djup tallrik, för 179 kalla.)

Höstens godaste maträtt finns att finna på Judit och Bertils (nya?) meny. Jag gick ditt med hopp om dom härliga stora köttbullarna jag kanske bloggat om förut - men dom var bortflyttade och jag blev rekomenderad den grekiska köttgrytan Kokinisto istället.
Högrev som kokats mörare än ett vasalopps-lår, tillsammans med tomat, kanel och en hemlig örtblandning - serverat med rostad potatis. Resultatet: en ljuvlig köttgryta med smak av höst, kärlek och hederligt långkok. Jag drack vin till, men jag tror ett kallt glas öl är en bättre kompanjon i smak.

Kombinera gärna middagen med en kall höstpromenad för den ultimata känslan av att ha gjort sig förtjänt av en smaksensation.

För att hålla en lång historia kort: Gå dit nu.
Ät Kokinisto. Årets rätt 2009.
Tack Judit och Bertil för att ni gjorde oktober lite lättare.

Tapas-i-topp

Äntligen!
MWF har hittat det perfekta stället när man är pekish (mer sugen än hungrig): Sardin, nära Nytorget. Här sitter gästerna lika tätt som i en sardinburk, vilket också gör stället perfekt för en närgången tete-a-tete.
Menyn består av pinxtos och tapas, men roligare än de man brukar hitta hos den lokale kvartersspanjoren. Till exempel toast med kronärtskockshjärta och parmesan. Eller en oklanderligt tillagad saffransrisotto. Eller ljuvliga rödbetor med fetaost och rostade hasselnötter.
Plus: cava för 65 kronor glaset, trevliga servitörer och gott vin.
Muy bien!

Ovärd morotskaka

Vill man betala 40 kr för en torr morotskaka ska man genast åka till Harpaviljongen (kan vara ett av de mest romantiska namnen på ett sommarkafé). Omgivningarna är fina (bärbuskar, blommor och Lill Jans-skogen på knuten) och uppläggningen snitsig men det berättigar inte att man kränger torr morotskakan för 40 kr biten.
Då är det bättre att välja den rejäla laxsmörgåsen eller satsa sina 40 kr på:
- En god vegoburgare plus läsk nere i Hötorgshallen
- Att baka en egen morotskaka och bjuda laget runt
- En Ryanairbiljett till Berlin

Att vara på Lyran

En regnig dag, eller med fördel en solig också kan man åka till Lyran och fika. Bakom Bredängs centrum (eller framför om man så vill. Mot vattnet i alla fall) ligger anrika konditori Lyran från 1867.

Här kan man fika en mozzarella och tomat smörgås med pesto lika stor som en bonnlabb eller en bit jordgubbscheesecake större än ett strykjärn. Storleken är det inget fel på, priserna ungefär som vanligt (lite väl mastiga för mackorna kan tyckas) men det allra härligaste med att besöka Lyran är:
1) utsikten, fantastiskt vackert när man sitter i salongen och kollar ut över trädtoppar, vatten och rika människors hus
2) känslan av att ha hittat till nåt lite eget (när vi var där delade vi fiket med 3 andra sällskap)
3) att få besöka platsen där uttrycket "att vara på lyran" myntades efter dåvarande ägarnas vildsinta fester.

Väl värt ett besök. Plus för att det känns som det perfekta söndagsdejt stället.

www.konditorilyran.se

Coke float

För alla som undrat var man hittar Strängnäs godaste glass kan MWF nu meddela att det är i Slagsta Glass kiosk i hamnen. Det är lokaltillverkad mjukglass, av gräddigaste sort. Vill man festa till det väljer man någon av de många uppläggningarna, exempelvis en klassiker som coke float eller banana split.

Till och med ortens kräsnaste ankor ger glassen högsta betyg:

Slagsta Glass finns även i Eskilstuna, där glassen också tillverkas.

Dagens fikatips

Har man vägarna förbi Saltsjö-Duvnäs ska man stanna till i konstnären Olle Nymans gamla hem, ateljé och trädgård med utsikt över Duvnäsviken. På 40- och 50-talen hängde Albert Engström och hans vänner, dåtidens konst- och kulturetablissemang, på gården. Numera huserar Kafé Koloni här, och lockar med en god, om än något pricey morotskaka och andra dagsfärska bakverk.

Kafé Koloni ligger 15 minuter från Slussen med Saltsjöbanan.

Jakten på stans bästa texmex, del I

På kort tid har det öppnat tre nya mexikanska snabbmatshak i stan, och Me want food ska förstås testa dem alla, med förhoppning om att vi äntligen har fått åtminstone ett anständigt texmex-hak.

Först ut: Serrano i Vällingby centrum.

Det är en snabbmatskedja med parollen "Mer smak. Mindre fett." Dessvärre stämde inte det förra, det borde ha hetat "obefintlig smak". MWF:s utsända testade en vegetarisk burrito, vilket innebar: ris, grillade grönsaker, ost, guacamole och sallad. Deesutom fick man välja bland ett par olika bönor och 4-5 olika salsor. Tyvärr gjorde jag missen att välja en rostad majssalsa, vilket snarare var rostad majs än salsa. Det gjorde att resultatet blev lite torrt, trots gräddfil och guaca.

Dessutom smakade det alldeles för mesigt, och lite unket, trots att Serrano hävdar att man "bara använder de bästa råvaror och tillagar sin guacamole flera gånger per dag". Kanske att det hade smakat mer om man hade satsat på någon av de övriga, smakrikare salsorna, men det låter vi vara osagt.

Priset: 64 kr, inkl ett lass varma majschips.

Betyget: En och en halv sombrero.

Serrano ligger i Vällingby C, vid tunnelbanenedgången.

Andra bullar

Är man sugen på en bulle som närmast liknar en hel vetelängd ska man åka till Svalkan, vid vattnet nära Ulriksdals slott. Förutom att det är stans kanske största bullar är de också bland de godaste, som att de kommer direkt från mormors ugn.

Kanske är det för att Svalkan också är ett församlingshem som de smakar så gudomligt?

För övrigt är allt hembakt, påtåren gratis och kontokort ovälkomna.

Svenskans näst vackraste ord

Trädgårdskafé.

Ett trivsamt sådant, på cykelvänligt avstånd från betongen, är Brunnsviken. I deras kafé väntar exempelvis en syrlig pelargonkaka och en rödbetskaka på trädgårdens nyplockade betor.

Och på vägen ut kan man gå förbi trädgårdslandet och rycka några egna betor från självplocket. Eller en liten ros. Piggar upp vilken vissen lördag som helst.

Glass á la Saltå

Kör man söderut från Stockholm ska man inte missa att svänga av mot Järna och stanna för en kaffepaus vid Saltå kvarn. Förutom att bunkra allsköns gryner och flingor kan man fika gott.
Nytt för i år är egengjord glass. Det finns bara tre smaker att välja på, men de räcker långt.
Me want foods utsända provade jordgubbssorbet och vaniljglass. Det senare brukar kännas som ett straff i vanliga fall, men den här smakade verkligen VANILJ, lite som fryst god vaniljsås. Jordgubbssorbeten var som ett koncentrat av svensk sommar, som ett nyskördat jordgubbsland.

Köttälskarens bästa vän - steakhouset

Vill man äta steak är det förlovade köttlandet i väst, platsen man ska vara på. Jag minns så väl när jag, 2002 var och hälsade på en kompis bekanta utanför Washington DC. Jag var då inbiten vegetarian sen flera år och höll hårt på min konsumentpolitiska agenda (den jag tappade bort förra sommaren när jag i princip kunde tryckt i mej gåslever..) och mannen i familjen vi besökte sa till mej att "Du kommer aldrig bli en riktigt amerikan om du inte kan äta en ordentlig steak!"
Varför jag nu skulle vilja bli en riktig amerikan, förstod jag aldrig.

Anyhow, här är vi nu och min konsumentpolitiska agenda ser lite annorlunda ut - särskilt på resa är jag faktiskt väldigt glad att jag börjat äta kött. Vill inte säga att jag missade nåt tidigare, men det ger i alla fall ett nytt spektra av matkultur.

Så jag och mitt sällskap begav oss för en lunch till steakhousens Steakhouse: Peter Luger i Brooklyn.

Förärade med en guide Michelin stjärna, egen köttproduktion och 24 år i rad utsedda till New Yorks bästa steakhouse - men framförallt kända för 2 saker: sitt goda kött och sina snorkiga kypare. Det var ändå en erfarenhet att få uppleva det sistnämnda.
Vår servitör, Pete, släntrade uttråkad fram och kollade åt ett annat håll medan han undrade vad vi ville äta. När jag frågade vad "Chopped steak" som fanns på menyn, innebar höll han på att dö av leda och orkeslöshet. "Åååh... Chopped steak!" svarade han. Som att det gav mer information än jag kunde läsa mej till.

Jag såg framför mej en upphackad köttabit, som nån slags wokkött - men tänkte att är det nånstans dom fixar det så är det väl här. Så det fick det bli.
Sen gjorde jag 2 stora klavertramp till.

1) (och det här skyller jag på min, under i princip hela mitt vuxna liv, köttlösa diet) frågade vilket slags kött steak är. Hade ingen aning om att det alltid är kossa..
2) hade mage att beställa min hackade stek "Well done"

Efter det förärade Pete mej inte ens med en blick.

Men när maten kom visade det sig att även det första påståendet stämde. Det var sagolikt gott.
Chopped Steak visade sej vara pannbiff med lök, och till det fick man potatismos. Men istället för att vara malet tror jag köttet var just hackat, i aningens större bitar än brukligt. Och det gjorde otroligt mycket för både konsistens och smak. Potatismoset var väldigt ordinärt, men perfekt som smakbalans till både köttet, den söta, mjuka löken och den "creamed spinach" som vi tog som en sideorder.
Denna creamed spinach är bara den värd en stjärna. Så mjuk och god och alldeles perfekt till det salta köttet. Smör förstod man snart att det var en huvudingrediens, men i övrigt var det skitsvårt att sätta fingret på vad det var som fick den att smaka så speciellt.
Att fråga var ju inte tu tal om.

Är du i NY, gillar du kött, då är Peter Luger ett måste.
Lunchen var dessutom till ett hyfsat pris. Tror hela notan, med två biffar, dricka, kaffe och en glass till mitt sällskap, lika stor som honom själv gick på runt 30-40 dollar. Inkl. skatt och dricks.

Efteråt kan man ta en matsmältningspromenad över Williamsburgbron.

Det såg ut som ett omöjligt uppdrag. Men det gick!
(Och i botten fanns belöning i form av små små kakor.)

Peter Luger 178 Broadway, Brooklyn

Restaurangveckan i New York

Semesterliv hela dagen igår som avslutades på restaurang Rayuela i East Village som gör mat i latinoanda, en slags crossover av det spanska, karibiska och latinamerikaska köket. Och som även är en av säkert 100 tals restauranger som deltar i New Yorks restaurangvecka som pågår fram till på söndag.

Ett utomordentligt tillfälle att testa flera av NYs mest spännande restauranger för billig penning. Tre rätter på kvällstid kostar 35 dollar. (Vill du istället äta vid lunchtid får du lägga tio dollar mindre..) Oftast finns ett vinpaket att köpa till, på Rayuela kostade det 15 dollar extra och man kunde välja mellan spanska eller latinamerikanska viner. Mycket prisvärt!

I vårt sällskap såg beställningarna hyfsat likadana ut.
Jag började med Ensalada de Camarones, som var cajunkryddgrillade jätteräkor (big no no att äta, jag vet, mangroveskog, tsunamis, allmän världsundergång - men nu blev det så. Bara igår.)

Räkorna kom på en salladsbädd med avokado och ananas- och ingefärsvinägrett och smakade helt ljuvligt.


Övriga i sällkapet valde en kryddstark skaldjurssoppa och traditionella lammköttbullar.

Vid varmrätten var vi alla eniga om att följa servitrisens råd om att välja rödbetspaellan; Paella Roja. En kryddstark ris- och rödbetsbaserad paella med skaldjur som kröntes av en alldeles fenomenalt tillagad pilgrimsmussla. Precis brunbrynt, men mjuk så att den smälte i munnen.
Paellan kom med en tequilaaioli som för min del bröt lite för mycket i smak mot det kryddstarka. Men jag är ju inget större fan av starksprits smak heller, och den var hyfsat tydlig.


Sist men inte minst åt vi en mycket märklig dessert.. Det var en ricottafromage toppad med en liten boll basilikacreme och i botten låg som en, ja vad ska man säga.. bästa sättet att beskriva den skulle nog vara en osötad olivsylt. Kombon må låta märklig men var förvånansvärt god! Just olivsylten (märkligt ord) var lite väl vass i smaken, men det var märkligt hur mycket efterrätt det smakade trots att det var så totalt osött. Lätt den mest speciella dessert jag ätit.

Tyvärr blev vi alla, trots hysterimättnad, så begeistrade när den kom in att vi högg in och var klara innan jag ens kommit ihåg att hala upp kameran.

Tips med stora bokstäver dock för er som råkar vara i New York just nu, passa på att utnyttja restaurangveckan nu innan söndag.

Rayuela ligger på 165 Allen street, mellan Rivington och Stanton. Här finns hela menyn: http://www.rayuelanyc.com/restaurantweek.htm

Estlands Max

Efter att ha lekt sömnlös i St Petersburg och därefter åkt buss genom halva Ryssland och till slut kommit fram till hamnen i Tallinn drabbades jag av en plötslig och oerhörd längtan efter Max.
Jag hittade inget Max men däremot Hesburger.
Deras veg-burger visade sig vara en god tröst. Den var något saggig (pga ej lagad á la minute - som på Max), men kom med god, pepprig dressing och rikligt med saltgurka. Och det är förstås alltid ett plus.

Svenskans vackraste ord

Dessertbuffé.

Oat meal and the City

Att få tag på ett decent mål frukost mat i midtown NYC visade sej vara lättare sagt än gjort. I en värld med oceaner av semestertid är det säkert inte ett problem. I en värld där tågen ut till Jersey går en gång i timmen och där intervjuobjekt hoppar av en tajt planerad inspelningsresa är det värre.. Vi ville liksom ha mat vi kunde stå oss på (så som man ska med frukost, det är väl det dom säger?!) och som inte bestod av enbart pulverkaffe och sockertäckta donuts (läs hotellfrukosten) men samtidigt inte ge avkall på det amerikanska.

Svaret kom till oss i form av en hederlig gammal diner. Nånstans i korsningen runt 38:e gatan och Lexington Avenue blev vi efter lång tvekan invinkade av en tofsbeklädd servitör, 1,20 lång och som med puerto ricansk-brytning lovade att dom hade "very good breakfast" fast det inte stod nåt om det på menyn.

Lite av en jakt på den här resan blev just jakten på oat meal, gröt seglade nämligen på nåt vis upp på listan som "bra frukostmat" när dagarna aldrig räckte till lunch och då middag alltid intogs efter halv nio. På Dinern (utan namn, för jag förbannar mej själv att jag inte hittar det på nätet) fanns inte bara oat meal, utan också your choise of färsk frukt eller blåbär till. Samt gigantiska (nähä!) tonfiskmackor, cream cheese bagles och färsk juice. Kaffet var okej - och Over There är ju det näst intill toppbetyg.

Interiören var precis som hämtad ur vilken amerikansk 80tals film som helst, kockarna vispade omeletter som det gällde livet och ägaren hade stor mage som han lutade anteckningsblocket mot när han tog upp beställningarna. Och vi fick den bästa oat mealen på hela Manhattan.

EDIT: Jag visste att jag hade det nånstans! Visitkortet jag tog på dinern. För alla er som undrat: Scottys Restaurant heter det, ligger på 336 Lexington - mellan 39e och 40e. Det är öppet 24/7 och vill nån faxa kan man göra det på +1 (212) 681-1544

Kakfrossa på Taxinge

I torsdags var det äntligen dags för den omåttligt emotsedda kakbuffén på Taxinge slott. Efter en kort promenad genom den tjusiga slottsträdgården möttes vi av det dignande kakbordet. Men någon buffé, där man får frossa obegränsat, var det inte tal om. Här betalar man per godbit. Vi lät inte det stoppa oss utan bestämde oss för att fylla varsitt kakfat så mycket det gick.
Det var ingen enkel uppgift - med 40 olika bakverk att välja mellan och 40 kaffetörstande pensionärer i nacken.
Men till slut kunde vi klämma oss ner vid det sista lediga bordet i trädgården och med skakiga händer stilla den svåra socker/kaffe-abstinensen.

Vi åt baileysbiskvi, kejsarkaka, blåbärsmazarin, dröm, brysselkex och apelsin/chokladtryffelfylld chokladkaka, bland annat. Och morotskaka, kanske den bästa vi ätit.

Frukost på Bulleboden

Frukostpatrullen (aka Annika och Sara) har hittat en värdig utmanare till Bakverket: Bulleboden. En trappa ner, på en tvärgata till Hantverkargatan, serveras nämligen stans kanske mest tillfredsställande frulle.

Stora paketet kostar en hundring och innehåller stor, nybakad fralla (fem olika att välja mellan) med valfritt pålägg (tex leverpastej el ägg/kaviar), yoghurt med hemrostad müsli och färsk jordgubbe, ljuvlig nypressad juice, kaffe/te och dagens söta. Den här dagen var det en fruktsymfoni med vit choklad-gojs och krossade chokladkakor.

Som hittat!

Avhyvling à la Nem Nem Quan

"Ju barskare bemötande, desto bättre mat" är ett gammalt ordstäv som vi på Me want food brukar luta oss tillbaka mot när vi möts av vresiga servitörer.

Tyvärr visade det sig inte stämma på Nem Nem Quan, en av stans nyaste vietnameser. Det började ungefär så här:

- Hej kan man få den här papayasalladen utan koriander?

Mamma Vietnam tittar plågat ner i sitt block. Efter en lång, sammanbiten tystnad säger hon:

- Det är svårt.

- Okej, men då tar jag med koriander, det går nog ner. Sen vill jag ha de här vietnamesiska crepsen.

- Ingen huvudrätt?

- Nej jag är egentligen inte så hungrig, så smårätterna räcker bra.

- Du kommer inte bli mätt.

- Fast jag vill ha plats för dessert också...

- Ja men skyll inte på mig sen när du inte blir mätt, säger mamma Vietnam och vänder på klacken.

Så kom Vietnam-crepsen - smakade ungefär som en flottig omelett med grönsaker. Inte dåligt, men inget man vill beställa igen.

Papayasalladen såg vi aldrig skymten av.

"Desto mer plats för dessert" tänkte jag, kände mig djärv och beställde dessertmenyns mest exotiska: lotusfrön. "Låter som något som är bra för potensen", som en i sällskapet påpekade. Men det som kom in kan inte ha varit bra för något, eller någon.

Det kan närmast beskrivas som kikärter i svagt sötat diskvatten. Och det såg ut som en kvarleva från FNL-tiden, "en typisk kommunistdessert" som någon mycket träffande beskrev det.

Det vietnamesiska kaffet var emellertid felfritt. Det kom med kondenserad mjölk, precis som i Vietnam, och påminde mig om resan då min kamera blev stulen av en vietnamesisk tjackhora, Lotta mercy-hånglade med en tysk med rastaflätor som hette Kurt och en polis bjöd på te i dockhuskoppar.

Nem Nem Quan, Åsögatan 90

Körsbärsblommans dag

I lördags var det dags för det traditionsenliga firandet av Körsbärsblommans dag. Därför gick vi med stora kliv till Berns Asiatiska för att fira med att föräta oss på deras 325-kronorsbrunch.

Vi började med de kalla rätterna:



Och fortsatte med de varma:

Efter fyra omtagningar var det dags att gå vidare till dessertbordet. Vad vi inte visste då var att Himmelriket väntade i rummet intill:

Där inne stod allt som man någonsin kan komma att tänka på som synonym til ordet gott: äppelkaka, tiramisu, chokladmousse, brownies, marängpajer... - you name it!
Här var man tvungen att göra noggranna överläggningar för att ta sig genom: Värt eller inte värt?

Först var det bara roligt. Vi skålade för körsbärsblomman i små glas med creme caramel:

Till och med Silbersky var med och firade. Han sa "passa er för brownien - äter ni den är det det sista ni gör" innan han tog på sig sin hatt och gick.



Men hur det än var så hade den där näpna lilla brownien hamnat på allas våra tallrikar.


Sedan var det kört. Efter cirkus tre timmar tvingades en efter en kasta in handduken. Elsa var kanske den som tog det hårdast.

Thai Wok House

En sak som fascinerar med Stockholm är hur snabbt det kan öppna nya restauranger. Jag lämnade kvarteret en vecka härförleden och när jag kom tillbaka hade det smällt upp en ny thai-restaurang på gatan nedanför.

Som alla trogna läsare av Me want food redan har räknat ut börjar därför nu "Operation: Äta sig genom hela Thai Wok Houses meny".

Första rätten: phad thai - tillika en av mina favoriträtter.

Den klarar sig hyfsat i konkurrensen. Nudlarna och räkorna hade bra stuns, men jag saknade de krispiga böngroddarna och tofun. Jämfört med tex den phad thai jag inte ens kunde tvinga i mig på Aroydee (thai/kina-krogen i Gamla stan där man först på vägen ut upptäcker att de har hemliga dumlpings-menyer) var det en gourmetmåltid.

Men jämfört med den jag hittade i ett litet tält längs vägen på Phuket (som mycket väl kan ha varit världens godaste phad thai) var det som att äta en burk passerade tomater.

Världens godaste phad thai?

Dumplingjakten, del II: En gul och ful

Me want foods jakt på Stockholms bästa dumplings fortsätter. Senast på En ful och en gul (Erstag). Och frågan är om vi inte kan sluta leta nu. Här serveras nämligen några av de godaste dumplings vi smakat. Stora, glansiga och smockfyllda med oidentifierbara godsaker. Till det serverades en lagom spicy chilisås och härligt krispiga pickles.

Vi testade även vårrullarna - också goda, men inte i klass med dumlingsen.

Sedan testade vi en rätt som beskrevs som "ägg och tomat - Kinas vanligaste husmanskost" i menyn. Det lät inte så lockande, men efter svår besutsvånda och servitrisens inrådan ("Det låter kanske inte så gott men när man får det i munnen är det helt fantastiskt") beställde vi ändå in ett fat med tomat och ägg.

Och det smakade verkligen fantastiskt. Lite syrligt, men hur kocken fått fram smakerna lyckades vi tyvärr inte lista ut och den kinesiska servitrisen gav inga ledtrådar ("alltså - det är kinesiska kryddor, du vet nog inte vad det är i alla fall").

Samma servitris rekommenderade oss sedan att beställa en dessertpannkaka att dela på ("Man blir väldigt mätt"). Men det gäller nog enbart om man är en bofink, eller en riskornstunn kinesiska. Pannkakan som kom in var liten som en prinskorv och försvann i ett nafs. För precis som resten av allt vi åt var den himmelskt god. Inuti gömde sig en varm, kokossmakande röra som man skulle vilja ha hinkvis av.

Nästa gång beställer vi varsin. Minst.