Att vara på Lyran

En regnig dag, eller med fördel en solig också kan man åka till Lyran och fika. Bakom Bredängs centrum (eller framför om man så vill. Mot vattnet i alla fall) ligger anrika konditori Lyran från 1867.

Här kan man fika en mozzarella och tomat smörgås med pesto lika stor som en bonnlabb eller en bit jordgubbscheesecake större än ett strykjärn. Storleken är det inget fel på, priserna ungefär som vanligt (lite väl mastiga för mackorna kan tyckas) men det allra härligaste med att besöka Lyran är:
1) utsikten, fantastiskt vackert när man sitter i salongen och kollar ut över trädtoppar, vatten och rika människors hus
2) känslan av att ha hittat till nåt lite eget (när vi var där delade vi fiket med 3 andra sällskap)
3) att få besöka platsen där uttrycket "att vara på lyran" myntades efter dåvarande ägarnas vildsinta fester.

Väl värt ett besök. Plus för att det känns som det perfekta söndagsdejt stället.

www.konditorilyran.se

Coke float

För alla som undrat var man hittar Strängnäs godaste glass kan MWF nu meddela att det är i Slagsta Glass kiosk i hamnen. Det är lokaltillverkad mjukglass, av gräddigaste sort. Vill man festa till det väljer man någon av de många uppläggningarna, exempelvis en klassiker som coke float eller banana split.

Till och med ortens kräsnaste ankor ger glassen högsta betyg:

Slagsta Glass finns även i Eskilstuna, där glassen också tillverkas.

Dagens fikatips

Har man vägarna förbi Saltsjö-Duvnäs ska man stanna till i konstnären Olle Nymans gamla hem, ateljé och trädgård med utsikt över Duvnäsviken. På 40- och 50-talen hängde Albert Engström och hans vänner, dåtidens konst- och kulturetablissemang, på gården. Numera huserar Kafé Koloni här, och lockar med en god, om än något pricey morotskaka och andra dagsfärska bakverk.

Kafé Koloni ligger 15 minuter från Slussen med Saltsjöbanan.

Jakten på stans bästa texmex, del I

På kort tid har det öppnat tre nya mexikanska snabbmatshak i stan, och Me want food ska förstås testa dem alla, med förhoppning om att vi äntligen har fått åtminstone ett anständigt texmex-hak.

Först ut: Serrano i Vällingby centrum.

Det är en snabbmatskedja med parollen "Mer smak. Mindre fett." Dessvärre stämde inte det förra, det borde ha hetat "obefintlig smak". MWF:s utsända testade en vegetarisk burrito, vilket innebar: ris, grillade grönsaker, ost, guacamole och sallad. Deesutom fick man välja bland ett par olika bönor och 4-5 olika salsor. Tyvärr gjorde jag missen att välja en rostad majssalsa, vilket snarare var rostad majs än salsa. Det gjorde att resultatet blev lite torrt, trots gräddfil och guaca.

Dessutom smakade det alldeles för mesigt, och lite unket, trots att Serrano hävdar att man "bara använder de bästa råvaror och tillagar sin guacamole flera gånger per dag". Kanske att det hade smakat mer om man hade satsat på någon av de övriga, smakrikare salsorna, men det låter vi vara osagt.

Priset: 64 kr, inkl ett lass varma majschips.

Betyget: En och en halv sombrero.

Serrano ligger i Vällingby C, vid tunnelbanenedgången.

Andra bullar

Är man sugen på en bulle som närmast liknar en hel vetelängd ska man åka till Svalkan, vid vattnet nära Ulriksdals slott. Förutom att det är stans kanske största bullar är de också bland de godaste, som att de kommer direkt från mormors ugn.

Kanske är det för att Svalkan också är ett församlingshem som de smakar så gudomligt?

För övrigt är allt hembakt, påtåren gratis och kontokort ovälkomna.

Svenskans näst vackraste ord

Trädgårdskafé.

Ett trivsamt sådant, på cykelvänligt avstånd från betongen, är Brunnsviken. I deras kafé väntar exempelvis en syrlig pelargonkaka och en rödbetskaka på trädgårdens nyplockade betor.

Och på vägen ut kan man gå förbi trädgårdslandet och rycka några egna betor från självplocket. Eller en liten ros. Piggar upp vilken vissen lördag som helst.

Glass á la Saltå

Kör man söderut från Stockholm ska man inte missa att svänga av mot Järna och stanna för en kaffepaus vid Saltå kvarn. Förutom att bunkra allsköns gryner och flingor kan man fika gott.
Nytt för i år är egengjord glass. Det finns bara tre smaker att välja på, men de räcker långt.
Me want foods utsända provade jordgubbssorbet och vaniljglass. Det senare brukar kännas som ett straff i vanliga fall, men den här smakade verkligen VANILJ, lite som fryst god vaniljsås. Jordgubbssorbeten var som ett koncentrat av svensk sommar, som ett nyskördat jordgubbsland.

Köttälskarens bästa vän - steakhouset

Vill man äta steak är det förlovade köttlandet i väst, platsen man ska vara på. Jag minns så väl när jag, 2002 var och hälsade på en kompis bekanta utanför Washington DC. Jag var då inbiten vegetarian sen flera år och höll hårt på min konsumentpolitiska agenda (den jag tappade bort förra sommaren när jag i princip kunde tryckt i mej gåslever..) och mannen i familjen vi besökte sa till mej att "Du kommer aldrig bli en riktigt amerikan om du inte kan äta en ordentlig steak!"
Varför jag nu skulle vilja bli en riktig amerikan, förstod jag aldrig.

Anyhow, här är vi nu och min konsumentpolitiska agenda ser lite annorlunda ut - särskilt på resa är jag faktiskt väldigt glad att jag börjat äta kött. Vill inte säga att jag missade nåt tidigare, men det ger i alla fall ett nytt spektra av matkultur.

Så jag och mitt sällskap begav oss för en lunch till steakhousens Steakhouse: Peter Luger i Brooklyn.

Förärade med en guide Michelin stjärna, egen köttproduktion och 24 år i rad utsedda till New Yorks bästa steakhouse - men framförallt kända för 2 saker: sitt goda kött och sina snorkiga kypare. Det var ändå en erfarenhet att få uppleva det sistnämnda.
Vår servitör, Pete, släntrade uttråkad fram och kollade åt ett annat håll medan han undrade vad vi ville äta. När jag frågade vad "Chopped steak" som fanns på menyn, innebar höll han på att dö av leda och orkeslöshet. "Åååh... Chopped steak!" svarade han. Som att det gav mer information än jag kunde läsa mej till.

Jag såg framför mej en upphackad köttabit, som nån slags wokkött - men tänkte att är det nånstans dom fixar det så är det väl här. Så det fick det bli.
Sen gjorde jag 2 stora klavertramp till.

1) (och det här skyller jag på min, under i princip hela mitt vuxna liv, köttlösa diet) frågade vilket slags kött steak är. Hade ingen aning om att det alltid är kossa..
2) hade mage att beställa min hackade stek "Well done"

Efter det förärade Pete mej inte ens med en blick.

Men när maten kom visade det sig att även det första påståendet stämde. Det var sagolikt gott.
Chopped Steak visade sej vara pannbiff med lök, och till det fick man potatismos. Men istället för att vara malet tror jag köttet var just hackat, i aningens större bitar än brukligt. Och det gjorde otroligt mycket för både konsistens och smak. Potatismoset var väldigt ordinärt, men perfekt som smakbalans till både köttet, den söta, mjuka löken och den "creamed spinach" som vi tog som en sideorder.
Denna creamed spinach är bara den värd en stjärna. Så mjuk och god och alldeles perfekt till det salta köttet. Smör förstod man snart att det var en huvudingrediens, men i övrigt var det skitsvårt att sätta fingret på vad det var som fick den att smaka så speciellt.
Att fråga var ju inte tu tal om.

Är du i NY, gillar du kött, då är Peter Luger ett måste.
Lunchen var dessutom till ett hyfsat pris. Tror hela notan, med två biffar, dricka, kaffe och en glass till mitt sällskap, lika stor som honom själv gick på runt 30-40 dollar. Inkl. skatt och dricks.

Efteråt kan man ta en matsmältningspromenad över Williamsburgbron.

Det såg ut som ett omöjligt uppdrag. Men det gick!
(Och i botten fanns belöning i form av små små kakor.)

Peter Luger 178 Broadway, Brooklyn