Kakfrossa på Taxinge

I torsdags var det äntligen dags för den omåttligt emotsedda kakbuffén på Taxinge slott. Efter en kort promenad genom den tjusiga slottsträdgården möttes vi av det dignande kakbordet. Men någon buffé, där man får frossa obegränsat, var det inte tal om. Här betalar man per godbit. Vi lät inte det stoppa oss utan bestämde oss för att fylla varsitt kakfat så mycket det gick.
Det var ingen enkel uppgift - med 40 olika bakverk att välja mellan och 40 kaffetörstande pensionärer i nacken.
Men till slut kunde vi klämma oss ner vid det sista lediga bordet i trädgården och med skakiga händer stilla den svåra socker/kaffe-abstinensen.

Vi åt baileysbiskvi, kejsarkaka, blåbärsmazarin, dröm, brysselkex och apelsin/chokladtryffelfylld chokladkaka, bland annat. Och morotskaka, kanske den bästa vi ätit.

Frukost på Bulleboden

Frukostpatrullen (aka Annika och Sara) har hittat en värdig utmanare till Bakverket: Bulleboden. En trappa ner, på en tvärgata till Hantverkargatan, serveras nämligen stans kanske mest tillfredsställande frulle.

Stora paketet kostar en hundring och innehåller stor, nybakad fralla (fem olika att välja mellan) med valfritt pålägg (tex leverpastej el ägg/kaviar), yoghurt med hemrostad müsli och färsk jordgubbe, ljuvlig nypressad juice, kaffe/te och dagens söta. Den här dagen var det en fruktsymfoni med vit choklad-gojs och krossade chokladkakor.

Som hittat!

Avhyvling à la Nem Nem Quan

"Ju barskare bemötande, desto bättre mat" är ett gammalt ordstäv som vi på Me want food brukar luta oss tillbaka mot när vi möts av vresiga servitörer.

Tyvärr visade det sig inte stämma på Nem Nem Quan, en av stans nyaste vietnameser. Det började ungefär så här:

- Hej kan man få den här papayasalladen utan koriander?

Mamma Vietnam tittar plågat ner i sitt block. Efter en lång, sammanbiten tystnad säger hon:

- Det är svårt.

- Okej, men då tar jag med koriander, det går nog ner. Sen vill jag ha de här vietnamesiska crepsen.

- Ingen huvudrätt?

- Nej jag är egentligen inte så hungrig, så smårätterna räcker bra.

- Du kommer inte bli mätt.

- Fast jag vill ha plats för dessert också...

- Ja men skyll inte på mig sen när du inte blir mätt, säger mamma Vietnam och vänder på klacken.

Så kom Vietnam-crepsen - smakade ungefär som en flottig omelett med grönsaker. Inte dåligt, men inget man vill beställa igen.

Papayasalladen såg vi aldrig skymten av.

"Desto mer plats för dessert" tänkte jag, kände mig djärv och beställde dessertmenyns mest exotiska: lotusfrön. "Låter som något som är bra för potensen", som en i sällskapet påpekade. Men det som kom in kan inte ha varit bra för något, eller någon.

Det kan närmast beskrivas som kikärter i svagt sötat diskvatten. Och det såg ut som en kvarleva från FNL-tiden, "en typisk kommunistdessert" som någon mycket träffande beskrev det.

Det vietnamesiska kaffet var emellertid felfritt. Det kom med kondenserad mjölk, precis som i Vietnam, och påminde mig om resan då min kamera blev stulen av en vietnamesisk tjackhora, Lotta mercy-hånglade med en tysk med rastaflätor som hette Kurt och en polis bjöd på te i dockhuskoppar.

Nem Nem Quan, Åsögatan 90